Ett litet experiment

Man ser till att vara ensam i ett lugnt rum. Man tar ett stycke lera eller modellera (ca 250 gram) enfärgad i en neutral färg. Ställ en klocka så att den ringer efter 15 minuter. Så sätter man sig ner så bekvämt som möjligt och börjar knåda leran så att den blir mjuk och smidig. Man gör en rund klump och sedan blundar man och börjar arbetet med att forma leran till en mänsklig figur. Blunda hela tiden ända tills arbetet är över. En mängd tankar går genom huvudet: ”Kommer jag att göra det här tillräckligt bra? Kommer jag att klara den här uppgiften?” Vad figuren skall jämföras med, det vet ingen... Man låter sina fingrar, som vet vad de skall göra, röra och forma leran som de vill. När klockan ringer öppnar man ögonen.

Man blir genast känslomässigt berörd.

Ärligt talat så kan man inte förbli känslokall när man beskådar sin skapelse. Ibland snörps hjärtat ihop, för lidandet tycks vara så tungt att bära för denna lilla kropp av lera. Det finns inga drag i ansiktet, det är bara runt eller lite lätt ovalt, och ändå finns det inget som är mera uttrycksfullt än dessa kroppar som man formar när man blundar. Ömheten väller upp och medkänslan, som om man helt plötsligt såg sin dubbelgångare utan försvar, avslöjad och sårbar.

När du kommit över den första överraskningen, titta närmare på din lerfigur.

Förhållandet mellan huvudet, extremiteterna och bålen. Se hur armarna och benen sitter fast vid bålen. Se armarnas och axlarnas form, om de finns med. Eller var låren börjar och se benens form. Ibland sitter de ihop, som hos den som klagar över att sitta fast i det förflutna och inte kunna gå framåt i livet. Titta på halsen, på halsens form eller upptäck att halsen saknas. Sedan vänder man figuren i profil och sedan tittar man på baksidan. Man kan se om den har fötter eller händer, bröst, könsorgan. Se om figuren är gjord av småbitar som satts ihop så gott det går. Släng den inte. Denna första figur är som ett vittne. När man senare gjort en andra och en tredje figur kan man mäta den väg man lagt bakom sig. De kommer alla att likna varandra, som om de tillhörde samma familj. Man kan se spår av en sned hals eller en platt bröstkorg. Men spåren försvinner litet i taget. Armar och ben blir stadiga och lerkroppen utvecklas samtidigt som den levande kroppen utvecklas.