Vad är anti-gymnastik®?
En resa genom din kropp
När du gör anti-gymnastik®, ger du dig iväg på en resa genom din kropp och dess historia. Du kommer att upptäcka hur den, under hela ditt liv nästan omärkligt har organiserat, skyddat och anpassat sig. Du kommer att lära dig att förnimma den och lära känna den på ett mera innerligt, precist och självständigt sätt.
Utforska okänd mark
Varje anti-gymnastik®session är ett unikt tillfälle att upptäcka, återupptäcka eller väcka nya delar av din kropp. I början kan det kännas som om en del av musklerna som du försöker börja röra, verkar så främmande att du inte ens vet hur du skall få dem att göra som du vill! Men så småningom upprättas en ny förbindelse mellan denna okända eller mindre kända muskel och din hjärna. Ditt muskelspråk utvecklas, blir rikare. Du kan utforska nya möjligheter att röra dig och använda kroppen.
Att återfinna dina rörelsers naturliga omfång
Under sessionernas gång lär du dig själv att göra dig av med en mängd spänningar, stelhet, muskel- och ledsmärtor som tröttar ut dig, trycker ner dig och hämmar din spontana aktivitet. Då kommer dina rörelser och din andning att återfå sitt naturliga omfång och frihet.
Varifrån kommer ordet anti-gymnastik®?
Thérèse Bertherat, som skapade och utvecklade anti-gymnastiken under 1970-talet, valde termen anti-gymnastik® därför att det var under antipsykiatrins tid. Det var inte så att hon slog ner på klassisk gymnastik, men hon tyckte att en del rörelser, som till exempel de som kräver att man forcerar inandningen eller att man böjer ryggraden bakåt för att frigöra bröstkorgen, bara förvärrade diafragmans och ryggradens problem.
Thérèse Bertherat, anti-gymnastikens®
skapare, berättar om sin metod
« ”Man får höra att kroppen måste stärkas, att man måste svettas och transpirera, så för att vara i form hoppar man på sin cykel, hänger sig i ribbstolen, blir andfådd av att jogga eller börjar lyfta tyngder. Det man borde börja med är att öppna ögonen och besvära sig med att betrakta sin kropp för att förstå hur den fungerar » skriver Thérèse Bertherat i Kroppen har sina skäl.